Vi har solen i ögonen och spilld mjölk överallt det stinker av gammalt groll men vi har skuggorna bakom oss trots allt
En sak slog mig idag.
Mitt liv suger.
Jag går en utbildning som jag avskyr med en inriktning som jag hatar som jag kommer fullfölja av den enda anledningen att du låter jävligt misslyckad om du säger att du hoppade av sista året.
Varför?
Varför är man värdelös om man inser att skolan inte längre har nån kunskap av värde att erbjuda? Varför kan man inte vara modig som kastar loss och fångar den vind som faktiskt blåser? Jag orkar inte vara i mittenfåran längre. Jag vill inte göra det som redan är utprövat och omöjligt bra. Fan, att alla andra kanske är stöpta i samma form men inte jag. Och kanske inte Du.
Så vad gör vi?
Vi fortsätter som alla andra och försöker sticka ut och skrika lite högre även om vi döljer längtan som finns i rösten så ingen hör. Jag försöker förstå om alla människor är olika eller precis samma men jag förstår inte. Jag förstår inte om alla är som jag eller om bara jag har en grov personlighetsstörning som visar sig under extrem rastlöshet.
Det jag brinner för kan ingen annan se och jag får liksom ingen glädje av om bokstäverna på mitt betygspapper är en, två eller tre. Det där pappret är ju för alla andra så de kan dömma mig och placera mig i mitt fack så jag kan ligga där och försöka spreta åt mitt håll utan att nå för det finns inget där.
Mitt liv suger.
Jag går en utbildning som jag avskyr med en inriktning som jag hatar som jag kommer fullfölja av den enda anledningen att du låter jävligt misslyckad om du säger att du hoppade av sista året.
Varför?
Varför är man värdelös om man inser att skolan inte längre har nån kunskap av värde att erbjuda? Varför kan man inte vara modig som kastar loss och fångar den vind som faktiskt blåser? Jag orkar inte vara i mittenfåran längre. Jag vill inte göra det som redan är utprövat och omöjligt bra. Fan, att alla andra kanske är stöpta i samma form men inte jag. Och kanske inte Du.
Så vad gör vi?
Vi fortsätter som alla andra och försöker sticka ut och skrika lite högre även om vi döljer längtan som finns i rösten så ingen hör. Jag försöker förstå om alla människor är olika eller precis samma men jag förstår inte. Jag förstår inte om alla är som jag eller om bara jag har en grov personlighetsstörning som visar sig under extrem rastlöshet.
Det jag brinner för kan ingen annan se och jag får liksom ingen glädje av om bokstäverna på mitt betygspapper är en, två eller tre. Det där pappret är ju för alla andra så de kan dömma mig och placera mig i mitt fack så jag kan ligga där och försöka spreta åt mitt håll utan att nå för det finns inget där.
Kommentarer
Trackback
