efterbliven familj
Min familj är efterbliven. På riktigt. Jag säger inte att jag inte tycker om dem, men det är svårt att tro att allt står rätt till.
Oftast bor jag hemma hos min far. Det liknar en ungkarlslya med ett extrarum för pb, vilket är ungefär precis vad det är. Där funkar allt som det ska. Pappa jobbar, jag går i skolan och på eftermiddagarna pratar vi med varandra om det passar. Han fattar vad jag gör på helgerna och sticker jag iväg en vardag klockan 11 så är det mitt eget problem dagen efter.
Men det är inte honom jag kallar min familj. Familjen är den fagra skara på morsans sida. Att kalla oss familj är egentligen att klanka ner på de som verkligen har en familj där alla älskar varandra och stämningen är som i Dolmillo-reklamen. Tyvärr finns inget bättre ord.
Morsan är utbränd. Hon är sjukskriven och säger ofta att hon mår dåligt men jag ser henne aldrig ledsen. Själv tror jag knappt på utbrändhet. Är det inte konstigt att det uppkom samtidigt som datorer? En dator kan krascha och när vi upptäckte det verkade det visst smidigt att låta människor göra detsamma.
Hon har en man. Han hatar mig. Jag vet inte om han vet om det själv men det känns så fort vi är i samma rum. Oavsett om han insett det själv eller inte har jag vetat det länge. När jag gick på mellanstadiet skjutsade han mig till skolan och en dag skulle han fixa något på vägen. Jag minns inte vad det var men jag minns att vi åkte in i en skog. Jag var säker på att han skulle tvinga ut mig ur bilen och lämna mig i hopp om att jag inte återvände. Jag tog min ärvda mobiltelefon och kramade den hårt så att jag skulle kunna få kontakt med omvärden när han lämna mig ensam i en glänta.
Det hände aldrig men när någon kan åstakomma den känslan på en tioåring ska man akta sig.
Jag var nyss ute en sväng i köket för att prata med mamma men eftersom han var där öppnade jag inte käften.
Kombon av dessa två personer tror jag inte är bra, det gör även mina två yngre syskon efterblivna. Som tur är träffar det andra människor så det kommer nog bli människor de också. Men inte än.
Oftast bor jag hemma hos min far. Det liknar en ungkarlslya med ett extrarum för pb, vilket är ungefär precis vad det är. Där funkar allt som det ska. Pappa jobbar, jag går i skolan och på eftermiddagarna pratar vi med varandra om det passar. Han fattar vad jag gör på helgerna och sticker jag iväg en vardag klockan 11 så är det mitt eget problem dagen efter.
Men det är inte honom jag kallar min familj. Familjen är den fagra skara på morsans sida. Att kalla oss familj är egentligen att klanka ner på de som verkligen har en familj där alla älskar varandra och stämningen är som i Dolmillo-reklamen. Tyvärr finns inget bättre ord.
Morsan är utbränd. Hon är sjukskriven och säger ofta att hon mår dåligt men jag ser henne aldrig ledsen. Själv tror jag knappt på utbrändhet. Är det inte konstigt att det uppkom samtidigt som datorer? En dator kan krascha och när vi upptäckte det verkade det visst smidigt att låta människor göra detsamma.
Hon har en man. Han hatar mig. Jag vet inte om han vet om det själv men det känns så fort vi är i samma rum. Oavsett om han insett det själv eller inte har jag vetat det länge. När jag gick på mellanstadiet skjutsade han mig till skolan och en dag skulle han fixa något på vägen. Jag minns inte vad det var men jag minns att vi åkte in i en skog. Jag var säker på att han skulle tvinga ut mig ur bilen och lämna mig i hopp om att jag inte återvände. Jag tog min ärvda mobiltelefon och kramade den hårt så att jag skulle kunna få kontakt med omvärden när han lämna mig ensam i en glänta.
Det hände aldrig men när någon kan åstakomma den känslan på en tioåring ska man akta sig.
Jag var nyss ute en sväng i köket för att prata med mamma men eftersom han var där öppnade jag inte käften.
Kombon av dessa två personer tror jag inte är bra, det gör även mina två yngre syskon efterblivna. Som tur är träffar det andra människor så det kommer nog bli människor de också. Men inte än.
Kommentarer
Trackback
